fredag 8 maj 2015

Sandra Vindra

I fjorton år bodde jag i Stalonien tillsammans med mina två föräldrar, Sara och Veiko, och min syster, Wilma. Mitt liv där var ganska enkelt byggt. Jag gick i skolan, spenderade tid med kompisar antingen på fotbollsplanen utanför skolgården eller hemma, lyssnade på mina favoritband, och gnällde på livet som var satt ut för mig. Men jag tänkte inte så mycket på politiken, det angick inte mig. Diktaturen hade startat redan sex år innan min födsel, så jag hade växt in i det. Skolan jag gick i hade ingen bra utbildning. Mitt språk var enkelt, och all Historia jag fick var om staten och diktatorns familjeträd. Jag visste inte vad som fanns utanför gränserna, men det behövde jag inte veta, för att jag hade det bra här. Trodde jag, i alla fall.

En vår dock gick Wilma och jag ut med våra föräldrar. Vi skulle kolla hur vi mådde, för vi skulle på en resa ut från landet. Jag visste inte varför. “Men jag mår bra.” sa jag. “Jag mår inte dåligt.” Men vi gick i alla fall. Där, kollade de reflex, syn, och andning. Det var konstigt, för att han gav oss papper med fel information och bad oss sedan att gå. 

Efter att vi har fått våra papper gick vi till något ställe jag inte kan nämna, för att jag vet inte vad det var. Mina föräldrar pratade med en kvinna. Hon var läskig, jag gillade henne inte. De pratade ett bra tag innan vi bugade och gick tillbaka till doktorn. “Vi måste fixa papperna.* sa mamma. Kön där var lång, och det tog lång tid. Men till slut fick vi nya papper av doktorn, korrekta sådana. När vi kom tillbaka till den läskiga damen frågade hon skäl till varför vi skulle utomlands. Mina föräldrar sa något om en fotbollsturnering i.. Gotteburj? Getabörj? Något sånt, jag hörde inte vad de sa. De sa sedan att jag och pappa skulle tävla i en internationell tävling, och Wilma och mamma skulle titta på. Jag visste att det inte var sant, men jag gick med på det. Då frågade kvinnan om biljetter. Mina föräldrar kollade tveksamt på varandra och sa att de inte hade några. Då skickade hon ut oss och sa att vi inte kunde få åka. Utanför byggnaden fick vi tips från en läskig polis som alltid patrullerade på gatorna och tog vem som helst in till gränder. Han sa att vi skulle fråga någon kallad Dragan. Vi hittade honom snabbt, och efter att pappa gav honom pengar, fick vi gå in i ett rum med fler människor. Familjer, ensamma, eller vänner. Det var olika. Efter ett långt tag i rummet sa han till oss att mötas utanför ett hus. Där stod en buss. 

Bussfärden var jobbig, och jag visste inte vart vi skulle. Jag var hungrig. Mamma lyckades få tag på lite mat, men jag sa att jag inte behövde det. Hon behöver också mat, wilma med. Pappa köpte till sig mat med pengar han lyckats stjäla.

Dragan bytte väg hela tiden, vände bussen. Ibland fick vi gå utan buss när vi gick över gränser till andra länder. Ibland var det krig. Då fick vi springa in i skogen och gömma oss så att ingen kunde se oss. Jag hade klagat på att tack vare detta var mina kläder förstörda, men hade jag gjort det, hade vi blivit sedda och troligtvis dödade. Vissa i gruppen fick vi lämna för att de stal eller var olydiga. Därför var jag helt tyst under färden. 

Till slut kom vi till ett land som heter Sverige. Språket var konstigt, de pratade nonsens. Människorna där pratade konstigt och skrattade åt oss så fort vi gjorde något ovanligt i deras ögon. Vi förstod inte vad som stod på papperna, så vi fick gissa och rita dit svaren. Då skrattade de ännu mer.


Det var två år sedan nu. Nu går jag i svensk skola, och lärarna tycker att jag gör av mig bra. Jag saknar mitt hemland, men mamma säger att vi inte ska tillbaka. Hon var med i hemliga organisationer som hölls under jorden, grupper som var helt mot politiken och deras regler. Det var därför hon och resten av min familj ville bort. Och nu när jag kollar tillbaka, förstår jag varför.

2 kommentarer:

  1. Heyy! Jättebra text Cecilia! Den var detaljrik och hade med alla delarna som den skulle. Verklighetstrogna beskrivningar och trovärdiga anledningar till varför ni flydde (även om du inte kom på dem förrän i slutet). Inget språkligt fel, vad jag såg, och jag kommer inte på något förbättringstips! Det var intressant att få höra flykten ur en tonårings perspektiv! Great job! ^~^

    SvaraRadera