torsdag 5 juni 2014

Periodiska Systemet och Atomer.

Atomen är uppbyggd av en kärna som består av positivt laddade protoner, och ej laddade neutroner. Runt om kärnan kretsar det negativt laddade elektroner. De kretsar runt sin kärna i en otrolig fart, som ger dem tre olika skal at kretsa runt i. I det innersta skalet (K-skalet) får det plats med 2 elektroner, medan i det mellersta (L-skalet) får det plats med högst 8 elektroner, och i det bortersta (M-skalet) får det plats med 8 elektroner för dem atomer som har upp till 20 elektroner. Annars finns det plats för 18 om atomen är större. Antalet protoner, neutroner, och elektroner beror på vilket ämne det är. Detta påverkar också atomens egenskaper, storlek, och vikt. 
Natrium (Na, atomnummer 11. Tillhör grupp 1, period 3), till exempel, har 2 elektroner i K-skalet, 8 i L-skalet, och 1 i M-skalet, vilket ger totalt 11 elektroner. Natrium är en mjuk, silver färgad metall, tillhör alkalimetaller, och leder elektricitet väldigt bra. Det är i vanliga fall i en fast form, men smälter vid 97,81°C och kokar vid 883°C. Havsvatten består av ca 1 viktprocent natrium, undantag för det är t.ex i Död havet, där det är betydligt mer. Man använder Natrium till att framställa t.ex metaller, samt i bensin (blandat med bly). Natrium är också väldigt viktigt för alla djur, och en del växter. Natrium upptäcktes (eller renframställdes) av Humphry Davy från Storbritannien, genom att elektronysera smält natriumhydroxid i en platinasked. 
Alkalimetaller (grupp 1 i det Periodiska Systemet, med undantag av Väte (H) som är en icke-metall, men ingår iallafall för att den också bara har en valenselektron) är kortfattat mjuka metaller. I denna grundämnesfamilj ingår Litium (Li), Natrium (Na), Kalium (K), Rubidium (Rb), Cesium (Cs), och Francium (Fr). Alla alkalimetaller har en silverbit färd, leder elektricitet mycket bra, och som sagts innan, mjuka och med en låg densitet. De har bara en valenselektron som de vill bli av med, vilket gör att de reagerar lätt med helogener och vatten. Alkalimetaller används också i fyrverkerier för att få den färg i gnistorna/elden, som då metallerna skapar.
En “grupp” i det Periodiska Systemet är den lodräta raden på kartan (med undantag av Helium (He)). Atomerna i en grupp har alla lika många valenselektroner, och delar också  oftast liknande egenskaper. 

En vågrät rad kallas för en period. Atomerna i en period har samma antal elektronskal. I period 1 har de ett elektronskal, i period 2 har de två skal o.s.v.

tisdag 3 juni 2014

Utvärdering om mitt Slöjdarbete

Det jag hade tänkt göra var en ganska “enkel” grön kappa, med en luva, och ett stort maskinbroderi av ett märke på baksidan. Tyvärr hann jag bara göra själva kappan på den tid jag fick i denna del av läsåret, och får då göra maskinbroderiet nästa termin. 
Var jag fick denna idé ifrån är lite krånglig, men på ett visst sätt, inte. Både själva märket (broderiet som jag skall göra senare) och kappan kommer från en Japansk TV-serie, som är väldigt känd i hela Världen. Jag själv älskar “Anime’n” (Anime = Japansk serie på japanska), men det var inte därför jag gjorde den. Någon som står mycket nära mig älskar den ännu mer än vad jag gör, och jag ville helt enkelt ge honom något speciellt som vi faktiskt båda gillar. 
Dem första lektionerna jag fick till detta använde jag för att se hur jag skulle kunna sy kappan. Jag ville att det skulle finnas så få sömmar och dit satta delar som möjligt. Vilket skapade en hel del problem för mig. Jag fick ett test-tyg att pröva på olika tekniker på och se hur jag skulle kunna få jobbet att vara så enkelt som möjligt. Det svåraste var att få till en luva utan att behöva sätta dit den som ett nytt stycke tyg. Jag “lyckades” tillslut med ett bra nog resultat, och var då i stort sätt redo att börja sy på det riktiga tyget. Det första jag sydde, mest för att bli av med det, var då luvan. På toppen vek jag in tyget en aning för att skapa en slags båge. Hos axlarna gjorde jag samma sak, mest för att kappan ska kunna hänga på kroppen utan större problem. Dock, det var svårt att mäta på vilket avstånd vecken skulle vara och hur stora, eftersom den jag gör klädesplagget till är längre och bredare än mig. Så, jag var tvungen att gissa hur det skulle vara, mäta på mig själv, samt kompisar i samma storlek som mig, och sedan förlänga siffrorna en aning så som jag trodde att det skulle kunna passa. För att sy in vecken och andra saker använde jag vanlig raksöm. På kanterna av tyget var jag tvungen att använda zickzack så att det inte skulle spreta ut after ett tag, sedan vika in den drygt en centimeter och sy ihop det med raksöm igen, allt på symaskin. Det ända (som skulle sys) som ej var på symaskinen var knappen som skulle stänga plagget. Jag använde också en sprättare för att fixa knapphålet. Det var det sista jag gjorde för att göra “klart” kappan. 


Jag var väldigt skeptisk över om mina tekniker skulle funka eller inte under i stort sätt hela arbetstiden. Det var min egen idé, och mitt eget sätt att utföra det. Jag valde att t.ex inte sy på en luva, utan att göra den på ett och samma tyg som allt annat. Jag hade ingen mall att gå efter heller, vilket då gjorde allting mycket svårare för mig. Det gjorde också att jag inte kunde få så mycket hjälp av läraren, som jag egentligen skulle behövt eftersom detta var min första gång att sy ett klädesplagg. Min idé och mina sätt att arbeta var i och för sig ganska kreativa, men inte särskilt effektiva. Det jag ska tänka på i framtiden är att veta exakt vad jag ska göra, hur jag ska göra det i varenda minsta detalj, och framför allt inte ge upp. Det hände att jag nästan gav upp efter att ha fastnat någonstans för att jag inte visste hur jag skulle fortsätta, och det ska jag se till att ändra nästa termin.